...upptäckte jag 29 april.

 

Det var inte en tvekan om det var något, det var ett skrämmande faktum.

 

Samma dag skulle jag till Västerås för jobbets räkning och sitta i möten hela dagen och kunde inte ringa till min läkare. Den dagen var det svårt att fokusera på jobbet, tankarna vandrade hela tiden iväg till knölen.

 

Så dagen efter hade jag äntligen möjlighet att ringa min läkare. Hon svarade inte trots att hon hade telefontid så jag fick skynda mig för att få komma fram till en kollega till henne innan telefontiden skulle ta slut.

 

När jag väl kom fram så var hon helt ointresserad för min knöl och hon tyckte att jag kunde ringa till sjukhuset själv eftersom jag inte var hennes patient!?! Ska sånt spela någon roll undrar jag inom mig?

Frågade henne om hon hade telefonnumret, svaret jag fick var att det kunde jag googla fram!?! Vilken varm medkänsla man möts av.

 

Sagt och gjort fick jag till slut tag på numret till mammografin, dit jag trodde att jag skulle ringa.

När jag väl kunde ringa till mammografins anpassad till deras telefontid fick jag till svar att dit skulle jag inte ringa. Nähä vart ska jag ringa då? Till bröst centralen fick jag till svar, ungefär som att det vet väl alla.

När jag väl kunde ringa till dom på bröstcentralen anpassad efter deras telefontid, så fick jag prata med en arrogant och grinig människa. Hon funderade på om hon överhuvudtaget skulle ge mig någon tid, vilket min irritation nu var på topp och frågade om hon skojade med mig. Fick återigen betona att jag inte "kanske" har kännt något utan det är ett väldigt tydligt faktum att det finns en knöl som är så stor att jag kan ta tag i den. 

 

I min enfald trodde jag att man skulle då få en akuttid med en väntan på högst två dagar, så när hon säger att jag kan få komma två VECKOR senare ifråga sätter jag detta skarpt. Då svarar hon att det är snabbt hos dom, tycker detta är för jävligt för i en persons liv är detta tortyr att behöva vänta i ovisshet så länge.

 

Under dessa två veckor så pendlar man mella att det är nog ingenting till att tänk om jag ska börja med cellgifter och strålning. Kommer jag behöva operera bort bröstet, kommer jag tappa allt hår. Tänk om jag kommer DÖ!

Jag vill inte dö, jag vill LEVA. Det är så mycket jag vill göra och uppleva, fick nästan panik när dessa tankar kom.

 

När väl två veckor har gått och jag skulle undersökas med mammografi så så den gulliga sköterskan att om det är något så vill läkaren titta med ultraljud. Efter mammografin fick jag sätta mig halvnaken i ett litet omklädningsbås och vänta, detta var långa minuter. Sen kom sköterskan och meddelade att läkaren vill titta med ultraljud. Herregud tänkte jag är det nu jag ska få domen.

Inne i ett annat rum med ultraljud så fick jag träffa läkaren som omgående började undersöka mig under tystnad. Sen utbrast hon med att "Du har en cysta" i min värld klingar det inte positivt. Utan jag frågade vad som menas med det och då säger hon dom underbara orden att den är GODARTAD. Jag började nästa gråta av lättnad, så jävla skönt.

 

Det var en vätskefylld cysta som var stor, så läkaren beslutade att tömma den direkt. Detta gick jättebra och gjorde inte speciellt ont.

 

Tänk att man ska behöva vänta i två veckor i vånda, hade man kunnat komma in efter två dagar så hade man kunnat släppa allt direkt istället.